Zandelin söker...

Häromdagen fick jag i min hand Pilgrims senaste temanummer med namnet Mörker. Detta slog så klart an en sträng hos mig – Mörker är ett tema som ligger mig nära, jag har kommit in i den fasen och vandrat ganska långa sträckor i det tillståndet, men ännu ej till fullo kunnat skörda frukterna av det. Den stora skillnaden är främst att jag idag kan uppleva att det finns frukter att skörda och denna insikt ger mig ett nytt hopp. Jag ska nu med hjälp av en del citat försöka förklara vad jag menar med mörkervandringen.

Jag tar avstamp i Owe Wikströms artikel: Frånvaron som närvaro.

“Allt sedan fornkyrkan har själasörjare observerat att den människa som försöker leva i Kristi efterföljd genomgår ett antal observerbara “steg” eller stadier. En av dessa har kallats mörker, öken eller torka (de olika samfunden har olika språkbruk). Det är en känsla av intensiv gudslängtan som är parad med stor tomhet och känslotorka. Ur människans perspektiv kan den ses som en plågsam frånvaro. Många själasörjare tolkar just denna skenbara tomhet som en paradox, den närvarande frånvaron eller den frånvarande närvaron. Tomheten ses som en kallelse – en aktiv handling av en levande Gud. Hur tänker man? Jo, det finns en tomhet som är fylld av närvaro, en tystnad som är fylld av ljud, ett mörker som är brädfyllt av ett paradoxalt sken. Varje människa som vill förverkliga och inte bara tala om Kristi efterföljelse och som lever i bön, förs av vår Herre – varsamt eller abrupt, förr eller senare – in i ett mörker. I detta dunkel anar man att – men kanske inte så mycket vem Gud är. Där duger inte de vanliga sinnena för att stärka tron. Tvärtom kan de vara till hinder. Man kan grunda sin tro på sin intellektuella förmåga, sin moraliska resning, sina osjälviska gärningar eller på sina känslors röst. Vem känner av denna andliga törst, denna inre torka? Jo, den som inte bara läser om ökenfäder eller har ett “andligt intresse” (något som den klassiska mystiken ständigt varnar för) utan istället beder och ger sig hän åt den Kristus som lever i denna värld och i en mänsklig kyrka. Det gör de som inte bara diskuterar ekumenik, postmodern religion, kristen etik eller teologins kunskapsmål utan i stället vill realisera en påtaglig kristen livsstil genom bön, efterföljelse och överlåtelse.”

Detta förklarar på något sätt för mig varför jag alltid tycks hamna i detta mörkertillstånd då jag söker Guds närvaro som mest intensivt, när jag känner att jag verkligen vill något med mitt trosliv, när jag söker äktheten i min bekännelse. Upplevelsen av tomhet och mörker har varit mycket frustrerande för mig och jag har ofta tagit det som ett tecken på att “jag är på fel väg” och så har jag blivit missmodig. Ofta har jag tänkt att “Nu blev jag för lagisk” eller något i den stilen och att Gud tar bort den “goa” känslan bara för att jag inte ska bli alltför högmodig.

Nu ska jag snart iväg på simskola med barnen så jag hinner inte utveckla denna tanke mer just nu – men det kommer mer – detta var bara vinjetten till något som förhoppningsvis kan bli ett nytt förhållningssätt för mig.

Nu har det nästan hunnit gå en vecka till sedan senast jag uppdaterade bloggen. Bloggandet och att vara heltidsarbetande "småbarnsförälder" är en kombination som obönhörligen resulterar i att det går lång tid mellan inläggen. Men nu har jag en stund över innan David ska på barnkalas på lasergame.

Fördelen med att det hinner gå lite tid mellan inläggen är att jag hinner fundera lite på det jag har tänkt att skriva om. I mitt förra inlägg lovade jag att bemöta tanken att:

"religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi."

Det korta svaret är att: Ibland kan det nog vara på det viset, men jag tror inte att en tro på Gud förutsätter en svag inre struktur.

Men om vi börjar med att tänka oss fallet med personen med svag inre struktur. En person med svag inre struktur kan ju sägas vara jagsvag, eller ha en dåligt utvecklad identitet och självkänsla. När man är jagsvag kan det därför vara lockande att söka sig till auktoritära sammanhang, där man kan få en "tydlig instruktionsbok" för hur man ska vara. Det är detta jag tror att min goda vän syftar till. I mitt eget liv så var det jagsvaghet som fick mig att söka Gud. Min personliga upplevelse var att jag inte hade den livskvalitet jag önskade. Jag prövade en hel del olika varianter för att lösa mitt dillemma (se Integrering) och slutligen kunde jag landa i Gud. Men det är egentligen nu som det intressanta sker. I min relation till Gud har min jagstyrka växt till sig, paradoxen är att ju mer av mig själv som jag ger upp till Gud desto mer får jag tillgång till mitt sanna själv. Jag får insikt i min identitet eftersom vi enligt min tro är skapade till Guds avbild och min på Bibeln baserade erfarenhet är att vi blir allt mer lika Gud ju mer vi söker (umgås med) Honom, därför är det tron som gör mig jagstark. Det är precis den processen som många terapiformer till exempel syftar till, i de sammanhangen handlar det mycket om att bli herre över sina egna val - något som jag också spekulerat kring tidigare "Fri vilja?".

Sedan tror jag också att det finns jagstarka människor som gör en "gudsupplevelse" och blir frälsta. Jag tror att detta egentligen enligt min väns sätt att tänka är ett bättre scenario. Eftersom man antagligen inte är lika mottaglig för indoktrinering eller "hjärntvätt då man redan från böran har en god jagstyrka. Men jag är också överygad om att relationen till Gud kräver att du är beredd att ge upp dig själv - det vill säga ställa det som gör dig jagstark - helt och fullt till Guds förfogande för att din tro och din identitet i Gud ska kunna växa.

Således är min övertygelse att relationen till Gud, det min vän kallar att vara religiös, kräver en villighet att ge upp sig själv. Min övertygelse är också att detta är en överlevnadsstrategi - en strategi som gynnar överlevnad på lång sikt (tänk - evig). Man kan också närma sig Gud från bägge hållen och hurivida man ser detta som något gott eller inte beror helt på den utgångspunkt man som betraktare har. I mitt liv är tron på Gud en förutsättning för en stark identitet och självkänsla, ja mer än det, min relation till Gud är min identitet. Detta vet jag låter "hjärntvättat" för någon som inte tror och enda sättet att egentligen ta reda på hur det förhåller sig i mitt fall, är att dela någon del av mitt liv med mig och bilda sig en egen uppfattning om hur lurad eller eventuellt motsatsen jag är.

Den här veckan har varit stressig och splittrad känns det som. Personligen kan jag ibland uppleva det svårt att vila i Gud när tempot blir för högt. Jag tenderar att bli forcerad och lättirriterad. Den känslan får mig att tänka på något som Peter Halldorf sa när han var i Oskarshamn för några veckor sedan. Han kommenterade fenomenet utbrändhet och sa att enligt hans mening så berodde inte utbrändhet på för mycket arbete, exemplifierat av hur folk förr i världen arbetade mycket mer än vad vi gör idag, men ändå inte blev utbrända. Problemet i dag menade han snarare var fragmentiseringen av tillvaron, det var svårt att skapa en helhet och detta trodde han kunde göra oss splittrade, stressade och skapa utbrändhet. Jag vet inte hur mycket evidens det finns i de åsikterna, men jag tror det ligger någonting i det.

Det var ingressen, nu ska jag se om jag kan knyta ihop det med en del funderingar som jag fick i ett mail av en god vän. Min goda vän uppfattar ofta religiösa personer som skenheliga och hycklande säger hon i sitt mail. Sedan jag fick mailet för ungefär en vecka sedan har jag av och till funderat på detta. Det är en uppfattning som jag ofta hört och stundtals till och med själv stämt in i. En utav aspekterna är vad man menar med skenhelig. Jag tänker mig att det är att man vill ge sken av att vara helig, det vill säga det implicerar någon form av medvetet bedrägeri. För att kunna tycka något om påståendet så måste jag referera til mig själv eftersom jag inte anser att jag kan eller bör svara för den "allmänna kristenheten" eller något liknande. Hos mig själv och de jag känner tror jag inte att modellen med medvetet bedrägeri för att själv framstå i bättre dager genom att gömma sig bakom sin tro är så särskilt vanligt. Däremot vet jag att när det gäller mig själv så klarar jag inte alltid av att leva upp till den moraliska standard som jag tycker att jag borde, eller som jag ibland anser att min tro kräver. Ändå dristar jag att kalla mig kristen. Detta kan möjligen uppfattas som hycklande och skenheligt. Men som jag ser det är livet med Gud en process där jag utvecklas, faller, omvänder mig, tar del av Guds nåd, börjar om och försökerpå nytt osv. Gradvis erövrar jag nya "andliga områden". Ofta faller jag när jag inte orkar eller tycker mig hinna handla som jag borde. Den dag då jag är hel kommer även mitt agerande under sämsta tänkbara yttre förhållanden att överensstämma med min kristna bekännelse. Dit har jag fortfarande en lång väg att vandra. Ibland tror jag också att den tänkta skenheligheten finns i betraktarens öga. Betraktaren som har sina egna föreställningar om hur en så kallat religiös person borde uppträda, uttala sig och leva. Betraktarens ribba kan kanske ibland ligga på en annan nivå än vad den betraktades ribba gör. Speciellt om det gäller offentliga religiösa personer med någon form av ämbetsansvar tror jag att betraktaren kan lägga ribban högt. Kanske med rätta, men frågan är om diskrepansen kan sorteras in under epiteten skenhelighet eller hyckleri? Sannolikt finns det av den varan också, men jag tror det ibland kan vara lurigt att vara för snabb i sitt omdöme.

I mailet finns också en tanke om att religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi. Min målsättning är att återkommma till den tanken under veckan som kommer.

Jag fick ett mail av en god vän för några dagar sedan. Hon hade börjat följa min blogg och hade en del funderingar.

Bland annat undrade hon vad som menades med att komma i funktion - om det kanske var som en känsla av lycka eller harmoni. Eller om det var en avancerad mognadsprocess som krävde långvariga studier.

Uppenbarligen är jag lite "frikyrkoskadad" i mitt språkbruk. Att komma i funktion betyder för mig att på ett så fullständigt sätt som möjligt kunna leva ut min tro utifrån den mognad och de omständigheter jag just nu har. För mig personligen har det också varit sammankopplat med någon form av konkret tjänstgöring i min församling. Själv har jag bland annat varit vaktmästare, cafépersonal, barnledare, varit med och hållt i cellgrupper för nyfrälsta och män. Jag upplever inte något som helst intellektuellt krav i den processen per se, utan det handlar om villigheten att tjäna med det jag har.

Min vän protesterade också lite indignerat: "Jag vägrar se religionen som förbehållen människor som anser sig mer belästa och goda och därmed 'mer religiösa' än andra"

Om jag lyckats förmedla intrycket att det är så jag tänker, då är jag hemskt ledsen. Det har på inget sätt varit min mening. Min egen andliga mognadsprocess, om jag nu ska använda den beteckningen, innehåller förvisso även en del som är intellektuell till sin natur. Hjärta och intellekt tillsammans för att få en helhet i min Gudsrelation. Men det är mycket viktigt att betona att detta inte är något som jag ser som ett recept för andlig mognad. Jag skulle heller inte vilja jämföra hur beläst, god eller religiös jag är, med hur andra har det. Var och en har enligt min mening sin personliga väg att gå.

För mig personligen är det också viktigt att skilja på religiositet och tro. Gud är inte religiös. Personligen kan jag till en del vara religiös, eftersom religionen till viss del förser mig med former och ritualer för umgänge med Gud. Men min tro är i första hand relation med Gud och ju mer jag umgås med Gud desto mer förvandlas jag och blir lik honom. I den processen finns ingen jämförelse mellan människor, ej heller några intellektuella krav, utan bara Guds kärleksfulla förvandlande kraft i mitt och andras liv.

Som vanligt har jag tänkt under morgonpromenaden med hunden. Som ni som orkat följa mitt spekulerande här har kunnat se så har mycket handlat om kallelse eller att komma i funktion. Igår fick jag mig en tankeställare av en andlig mentor och tillika god vän. Jag ältade på som vanligt om hur jag längtade efter att hitta ett sätt att tjäna Gud på heltid. Han frågade vad jag hade tänkt mig. Jag svarade att jag nog inte riktigt visste utan att jag bara var medveten om min längtan att tjäna, eller att åtminstone prova på heltidstjänst för att se om jag var skapt för det eller ej. Hans svar var ganska dräpande: "Min åsikt är att om du bara längtar till något annat utan att veta vad, då är det ett flyktbeteende!" Dräpande, men tänkvärt. Detta meningsutbyte funderade jag över i morse. För visst låg det något i formuleringen av att det var en flykttanke i min längtan, men det kändes definitivt inte som hela sanningen.

Jag tror att det för min del handlar om att leta efter andliga förebilder och att ungefär som jag tänker mig idén med lärjungaskap: Att för att uppnå en egenskap eller livstil som någon annan har, så är bästa sättet att göra som den personen gör. De andliga förebilder som sticker ut och är tydliga för mig är just personer som vigt hela sitt liv till tjänst för Herren. Mina riktiga idoler (även om jag egentligen inte känner dem tillräckligt väl för att veta om de har det jag tror att jag vill ha) är ökenfäderna eller munkar i vissa munkordnar. Men överhuvudtaget de som funnit styrkan att och friden i att tjäna på heltid - tycks mig ha ett andligt allvar som jag längtar efter. Min längtansprocess kräver således att jag närmar mig mina förebilder, ungefär på samma sätt som ett barn härmar sin idol, med förhoppningen att härmprocessen ska ge mig någon sorts andlig insikt och visdom.

Egentligen vet jag ju att det på ett sätt (egentligen alla sätt) räcker att närma mig Gud. Att söka honom med hela mitt väsen eller om jag som människa behöver något mer konkret mänskligt - titta på Jesus. Men där jag befinner mig just nu behöver jag något som känns lite närmare än så, detta med förhoppningen att Gud alena en dag skall vara nog för mig.

Mänskligt sett behöver min längtan idag en tydlig inriktning, med ett drag av experiment- och upptäckarlusta. Jag tror inte att detta är en flykt ifrån - utan snarare en flykt till - en tillflykt.