Nu har det nästan hunnit gå en vecka till sedan senast jag uppdaterade bloggen. Bloggandet och att vara heltidsarbetande "småbarnsförälder" är en kombination som obönhörligen resulterar i att det går lång tid mellan inläggen. Men nu har jag en stund över innan David ska på barnkalas på lasergame.

Fördelen med att det hinner gå lite tid mellan inläggen är att jag hinner fundera lite på det jag har tänkt att skriva om. I mitt förra inlägg lovade jag att bemöta tanken att:

"religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi."

Det korta svaret är att: Ibland kan det nog vara på det viset, men jag tror inte att en tro på Gud förutsätter en svag inre struktur.

Men om vi börjar med att tänka oss fallet med personen med svag inre struktur. En person med svag inre struktur kan ju sägas vara jagsvag, eller ha en dåligt utvecklad identitet och självkänsla. När man är jagsvag kan det därför vara lockande att söka sig till auktoritära sammanhang, där man kan få en "tydlig instruktionsbok" för hur man ska vara. Det är detta jag tror att min goda vän syftar till. I mitt eget liv så var det jagsvaghet som fick mig att söka Gud. Min personliga upplevelse var att jag inte hade den livskvalitet jag önskade. Jag prövade en hel del olika varianter för att lösa mitt dillemma (se Integrering) och slutligen kunde jag landa i Gud. Men det är egentligen nu som det intressanta sker. I min relation till Gud har min jagstyrka växt till sig, paradoxen är att ju mer av mig själv som jag ger upp till Gud desto mer får jag tillgång till mitt sanna själv. Jag får insikt i min identitet eftersom vi enligt min tro är skapade till Guds avbild och min på Bibeln baserade erfarenhet är att vi blir allt mer lika Gud ju mer vi söker (umgås med) Honom, därför är det tron som gör mig jagstark. Det är precis den processen som många terapiformer till exempel syftar till, i de sammanhangen handlar det mycket om att bli herre över sina egna val - något som jag också spekulerat kring tidigare "Fri vilja?".

Sedan tror jag också att det finns jagstarka människor som gör en "gudsupplevelse" och blir frälsta. Jag tror att detta egentligen enligt min väns sätt att tänka är ett bättre scenario. Eftersom man antagligen inte är lika mottaglig för indoktrinering eller "hjärntvätt då man redan från böran har en god jagstyrka. Men jag är också överygad om att relationen till Gud kräver att du är beredd att ge upp dig själv - det vill säga ställa det som gör dig jagstark - helt och fullt till Guds förfogande för att din tro och din identitet i Gud ska kunna växa.

Således är min övertygelse att relationen till Gud, det min vän kallar att vara religiös, kräver en villighet att ge upp sig själv. Min övertygelse är också att detta är en överlevnadsstrategi - en strategi som gynnar överlevnad på lång sikt (tänk - evig). Man kan också närma sig Gud från bägge hållen och hurivida man ser detta som något gott eller inte beror helt på den utgångspunkt man som betraktare har. I mitt liv är tron på Gud en förutsättning för en stark identitet och självkänsla, ja mer än det, min relation till Gud är min identitet. Detta vet jag låter "hjärntvättat" för någon som inte tror och enda sättet att egentligen ta reda på hur det förhåller sig i mitt fall, är att dela någon del av mitt liv med mig och bilda sig en egen uppfattning om hur lurad eller eventuellt motsatsen jag är.