Jag är en sådan där person som har en tendens att gå in väldigt helhjärtat för saker och ting, men samtidigt har jag av hävd haft ganska kort bränntid. Att ha en sådan personlighet skapar ganska mycket problem och det gör ofta rejält ont i själen när jag så att säga befinner mig i skarvarna. Ett av de stora problemen har för mig varit att jag som uttrycket är "kastat ut barnet med badvattnet" när jag gjort mina byten. Jag har gått in så intensivt för att lära mig det nya fullt ut att det dels inte funnits utrymme att behålla något gammalt och dels har jag alltid satt en ära i att vara förbehållslös då jag försökt lära något nytt. Då menar jag inte vilka nya saker som helst utan då det har varit saker som jag tyckt varit av livsavgörande betydelse. Vad jag har betraktat som livsavgörande har varierat ganska rejält genom åren, men jag kan räkna upp några typexempel:

• Mitt sökande i och praktiserande av new-age baserad andlighet, såsom healing, chackramediation, kristaller, transmedialitet etc.
• Min period i missbruk, det är många år sedan nu och jag kan väl känna en viss tveksamhet att nämna det i det här forumet, men missbruket ledde mig till något som är centralt i min livsåskådning än idag; nämligen 12-stegsprogrammet och det är 12-stegsprogrammet och dess livsstil som varit en av mina "stora perioder" som ska integreras.
• Min akademiska utbildning då jag fick lära mig begrepp som: evidensbaserad, kontextbunden, social kontruktivism och hermeneutik för att bara nämna en del av det som idag behöver integreras.
• Karriärfanatismen när allt handlade om karriär, pengar, makt och socialt anseende
• Familjefadersrollen - betänk att jag gick från relativt nyfrälst och nynykter ungkarl in i ett förhållande som förutom kvinnan i mitt liv även inkluderade två barn sex och åtta år gamla
• Träningsnarkomanen som företrädesvis höll på med kroppsbyggnad sisådär 15-20 timmar/vecka plus läste allt jag kunde komma över i ämnet. Som en anekdot kan nämnas att jag varvade det här med långdistanslöpning av alla saker. Inte logiskt och smart men sant. Mycket handlade om att bemästra kroppen.
• Min kristna tro där ribban var helöverlåten - inget annat var acceptabelt.

Ovanstående lista är inte gjord  i kronologisk följd, ej heller följer den någon form av rangordning utifrån hur betydelsefull en viss period varit i mitt liv. Snarast är den avsedd att spegla den förvirring jag understundom kan uppleva i min person, då de här olika livsspåren sällan har fått möjlighet att befrukta varandra, åtminstone inte i någon större utsträckning. Det är precis som om vart och ett av spåren haft sina egna regler att följa.

Där jag är i min process just nu så upplever jag hur Gud hjälper mig att se samband och att kunna knyta ihop de här spåren till en hel bild som faktiskt är möjlig att använda som livserfarenhet.

De senaste dagarnas stora aha-upplevelse har gällt prallelliteten mellan 12-stegsprogrammet och frälsningen respektive lärjungaskapet. !2-stegsprogrammet är ursprungligen "uppfunnit" av Anonyma Alkoholister och i sin amerikanska grundversion är 12-stegsprogrammet djupt rotat i den kristna tron. I Sverige idag existerar det i en mycket sekulariserad version. Men för att göra det väldigt kortfattat och förenklat kan man säga att de första tre stegen handlar om att inse sin maktlöshet och som en följd av denna maktlöshet se sitt behov av Gud och att våga hoppas att Gud (när jag skriver Gud innefattar jag hela treenigheten) kan hjälpa mig att få kontroll över mitt liv genom att jag lämnar över mitt liv och min vilja till honom. Låter det bekant? Det här är precis vad det innebär att bli frälst och låta döpa sig, men beskrivet i ett språkbruk som såväl missbrukare som vanligt folk kan ta till sig. Framförallt blir det inte hotfullt eftersom det vänder sig till personer som är så mycket svagare än den ordinära betraktaren.

När man så överlämnat liv och vilja till Herren är det dags att göra en personlig inventering av de synder man begått (i 12-stegsprogrammet kallar man det karaktärsdefekter), första gången gör man det ur ett livsperspektiv, därefter "bekänner" man sina synder för en person som man har förtroende för och lite längre fram jobbar man för att gottgöra allt som är möjligt att gottgöra från man till man. De personer som man av olika skäl inte kan gottgöra (de kan till exempel ha avlidit) får man gottgöra genom att tjäna i 12-stegsprogrammet. Slutligen har 12-stegsprogrammet sin egen missionsbefallning, med motiveringen: "Enda sättet att behålla det jag har fått är att ge det vidare till andra".

Mer om detta framöver, men min blogg hade inte varit sig själv utan ett citat. Idag ur William Barcleys "The Daily Study Bible":

Detta handlar om behovet av att inte bara ha det rätt ställt med Herren utan att också ha det rätt ställt med våra medmänniskor:

"Jesus is quite clear about this basic fact - we cannot be right with God until we are right with men; we cannot hope for forgiveness until we have confessed our sin, not only to God, but also to men, and until we have done our best to remove the practical consequences of it. We sometimes wonder why there is a barrier between us and God; we sometimes wonder why our prayers seem unavailing. The reason may well be that we ourselves have erected that barrier, through being at variance with our fellow-men, or because we have wronged someone and have done nothing to put things right."