När jag går på morgonpromenad med hunden brukar jag passa på att hålla lite morgonandakt sådär för mig själv. Jag har under en längre tid haft som stående start på morgonen att be:

Herre låt mig får tänka dina tankar idag, låt mig få tala dina ord (och det vid rätt tillfälle) och låt mig för göra dina handlingar på ett sätt så att din helighet blir synlig i allt jag gör och allt vad jag är.

Det där är grunkonceptet kan man säga, men när jag funderar/kontemplerar över vad detta egentligen innebär så kommer det här med att tänka Guds tankar allt mer i centrum, eftersom det tycks mig vara grunden för allt det andra. Jag utvidgade min bön till att även gälla mina känslor, min perception, min bedömning av situationer etc att kunna lägga hela min hjärnas verksamhet under Herrens vägledning och beskydd. Då kom tanken för mig att om jag lyckades fullständigt med detta, skulle jag då vara något förmer än en "Herrens robot" vad skulle hända med det som var unikt "Anders" och var kom i så fall den fria viljan in? Det enkla svaret är väl att jag kan använda min fria vilja till att underordna mig Gud och att det sannolikt är det viktigaste och vettigaste bruk vi någonsin kan göra av vår fria vilja. Men mina tankar vandrade vidare och jag började fundera över hur "fri" vår fria vilja egentligen var/är. Jag kan i alla fall personligen instämma i Paulus klagan över att han gör det han inte vill, medan det han vill det gör han inte. Dels är det väl så även för mig, men sedan tillkommer alla de där sakerna/tankarna som jag gör/tänker helt utan reflektion som vore jag föga mer än en automat. Vidare tillkommer saker som jag drar mig för att göra för att jag är rädd, trött, osäker etc. För att vidare spä på det hela agerar jag tämligen ofta förhastat, det händer att jag misstolkar situationer, ibland vill jag framställa mig själv som bättre än vad jag är o.s.v. Detta leder mig till uppfattningen att min fria vilja faktiskt inte duger till så mycket mer än att underkasta mig Gud, för den friheten är oändligt mycket mera värd än min egenhändigt skapade frihet.

 

När jag hade kommit ungefär så långt i mina funderingar fick jag associationer till olika former av andligt sökande som jag ägnat mig åt innan jag blev frälst. En tämligen stor del av detta sökande skedde inom domänerna för det som man brukar kalla new-age. Det fanns/finns en film av/med Shirley MacLane som på originalspråk heter "Out on a llimb", jag har glömt den venska titel. Denna film såg jag någon gång på det sena 80- eller tidiga 90-talet (jag blev frälst 1993) och en huvuddoktrin i denna film är att man själv är gud coh man jobbade mycket med så kallade affirmationer av typen: "Jag är gud i kärlek", "Jag är gud i glädje" etc Det låter kanske gott och väl, men det skapar en del problem som jag kan se det.

 

För det första så är det så att "Med stora krafter kommer ett stort ansvar" (parafras från spindelmannen - men ändå) och med oändliga krafter kommer således ett oändligt ansvar. Vi är förvisso skapade till Guds avbild och till att i umgänget med Herren bli allt mer kristuslika - vi har en gnista av gudomlighet i oss. Men om vi kopplar samman detta med vår kanske inte alltid så fria vilja (om vi nu inte paradoxalt nog underordnar den Guds vilja) och att vi är - om vi tänker hebreiska som ju är ett adjektivfattigt språk och där man beskriver någons eller någots egenskaper som "son av" (han är en modets son, hon är en ödmjukhetens son etc) - så är vi Guds söner. Men vi är inte Gud fullt ut och vi kommer inte heller att bli Gud fullt ut, utan befinner oss i en process där vi om vi underordnar oss Gud blir alltmer lika honom. När vi har följt new-age tänket till vägs ände och ändå någonstans vid något tillfälle upplever en förtvivlan eller en förvirring (vilket är tämligen vanliga mänskliga känslor) och vi på ett väldigt tydlig sätt inser att vi bara har oss själva att vända oss till. Att det inte finns någon tröst eller vägledning inom oss själva (trots att vi ju själva är gud) och framförallt när vi faktiskt inser att det inte finns nåd och förlåtelse i oss själva och behovet av någon utanför oss själva slår emot oss med full kraft. Då är det inte lätt att hoppas på en förändring eller en förbättring när vi är övertygade om att vi bara har oss själva att lita till. Det är detta som leder tillförtvivlan, depression och för många faktiskt till död.

 

Då känner jag en stor tacksamhet att ha en levande Gud att vända mig till - någon som kan vägleda mig i den ibland mycket svåra uppgiften att bli mer Kristuslik. Tack för att jag inte är ensam gud.