Häromdagen fick jag i min hand Pilgrims senaste temanummer med namnet Mörker. Detta slog så klart an en sträng hos mig – Mörker är ett tema som ligger mig nära, jag har kommit in i den fasen och vandrat ganska långa sträckor i det tillståndet, men ännu ej till fullo kunnat skörda frukterna av det. Den stora skillnaden är främst att jag idag kan uppleva att det finns frukter att skörda och denna insikt ger mig ett nytt hopp. Jag ska nu med hjälp av en del citat försöka förklara vad jag menar med mörkervandringen.

Jag tar avstamp i Owe Wikströms artikel: Frånvaron som närvaro.

“Allt sedan fornkyrkan har själasörjare observerat att den människa som försöker leva i Kristi efterföljd genomgår ett antal observerbara “steg” eller stadier. En av dessa har kallats mörker, öken eller torka (de olika samfunden har olika språkbruk). Det är en känsla av intensiv gudslängtan som är parad med stor tomhet och känslotorka. Ur människans perspektiv kan den ses som en plågsam frånvaro. Många själasörjare tolkar just denna skenbara tomhet som en paradox, den närvarande frånvaron eller den frånvarande närvaron. Tomheten ses som en kallelse – en aktiv handling av en levande Gud. Hur tänker man? Jo, det finns en tomhet som är fylld av närvaro, en tystnad som är fylld av ljud, ett mörker som är brädfyllt av ett paradoxalt sken. Varje människa som vill förverkliga och inte bara tala om Kristi efterföljelse och som lever i bön, förs av vår Herre – varsamt eller abrupt, förr eller senare – in i ett mörker. I detta dunkel anar man att – men kanske inte så mycket vem Gud är. Där duger inte de vanliga sinnena för att stärka tron. Tvärtom kan de vara till hinder. Man kan grunda sin tro på sin intellektuella förmåga, sin moraliska resning, sina osjälviska gärningar eller på sina känslors röst. Vem känner av denna andliga törst, denna inre torka? Jo, den som inte bara läser om ökenfäder eller har ett “andligt intresse” (något som den klassiska mystiken ständigt varnar för) utan istället beder och ger sig hän åt den Kristus som lever i denna värld och i en mänsklig kyrka. Det gör de som inte bara diskuterar ekumenik, postmodern religion, kristen etik eller teologins kunskapsmål utan i stället vill realisera en påtaglig kristen livsstil genom bön, efterföljelse och överlåtelse.”

Detta förklarar på något sätt för mig varför jag alltid tycks hamna i detta mörkertillstånd då jag söker Guds närvaro som mest intensivt, när jag känner att jag verkligen vill något med mitt trosliv, när jag söker äktheten i min bekännelse. Upplevelsen av tomhet och mörker har varit mycket frustrerande för mig och jag har ofta tagit det som ett tecken på att “jag är på fel väg” och så har jag blivit missmodig. Ofta har jag tänkt att “Nu blev jag för lagisk” eller något i den stilen och att Gud tar bort den “goa” känslan bara för att jag inte ska bli alltför högmodig.

Nu ska jag snart iväg på simskola med barnen så jag hinner inte utveckla denna tanke mer just nu – men det kommer mer – detta var bara vinjetten till något som förhoppningsvis kan bli ett nytt förhållningssätt för mig.

Nu har det nästan hunnit gå en vecka till sedan senast jag uppdaterade bloggen. Bloggandet och att vara heltidsarbetande "småbarnsförälder" är en kombination som obönhörligen resulterar i att det går lång tid mellan inläggen. Men nu har jag en stund över innan David ska på barnkalas på lasergame.

Fördelen med att det hinner gå lite tid mellan inläggen är att jag hinner fundera lite på det jag har tänkt att skriva om. I mitt förra inlägg lovade jag att bemöta tanken att:

"religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi."

Det korta svaret är att: Ibland kan det nog vara på det viset, men jag tror inte att en tro på Gud förutsätter en svag inre struktur.

Men om vi börjar med att tänka oss fallet med personen med svag inre struktur. En person med svag inre struktur kan ju sägas vara jagsvag, eller ha en dåligt utvecklad identitet och självkänsla. När man är jagsvag kan det därför vara lockande att söka sig till auktoritära sammanhang, där man kan få en "tydlig instruktionsbok" för hur man ska vara. Det är detta jag tror att min goda vän syftar till. I mitt eget liv så var det jagsvaghet som fick mig att söka Gud. Min personliga upplevelse var att jag inte hade den livskvalitet jag önskade. Jag prövade en hel del olika varianter för att lösa mitt dillemma (se Integrering) och slutligen kunde jag landa i Gud. Men det är egentligen nu som det intressanta sker. I min relation till Gud har min jagstyrka växt till sig, paradoxen är att ju mer av mig själv som jag ger upp till Gud desto mer får jag tillgång till mitt sanna själv. Jag får insikt i min identitet eftersom vi enligt min tro är skapade till Guds avbild och min på Bibeln baserade erfarenhet är att vi blir allt mer lika Gud ju mer vi söker (umgås med) Honom, därför är det tron som gör mig jagstark. Det är precis den processen som många terapiformer till exempel syftar till, i de sammanhangen handlar det mycket om att bli herre över sina egna val - något som jag också spekulerat kring tidigare "Fri vilja?".

Sedan tror jag också att det finns jagstarka människor som gör en "gudsupplevelse" och blir frälsta. Jag tror att detta egentligen enligt min väns sätt att tänka är ett bättre scenario. Eftersom man antagligen inte är lika mottaglig för indoktrinering eller "hjärntvätt då man redan från böran har en god jagstyrka. Men jag är också överygad om att relationen till Gud kräver att du är beredd att ge upp dig själv - det vill säga ställa det som gör dig jagstark - helt och fullt till Guds förfogande för att din tro och din identitet i Gud ska kunna växa.

Således är min övertygelse att relationen till Gud, det min vän kallar att vara religiös, kräver en villighet att ge upp sig själv. Min övertygelse är också att detta är en överlevnadsstrategi - en strategi som gynnar överlevnad på lång sikt (tänk - evig). Man kan också närma sig Gud från bägge hållen och hurivida man ser detta som något gott eller inte beror helt på den utgångspunkt man som betraktare har. I mitt liv är tron på Gud en förutsättning för en stark identitet och självkänsla, ja mer än det, min relation till Gud är min identitet. Detta vet jag låter "hjärntvättat" för någon som inte tror och enda sättet att egentligen ta reda på hur det förhåller sig i mitt fall, är att dela någon del av mitt liv med mig och bilda sig en egen uppfattning om hur lurad eller eventuellt motsatsen jag är.

Den här veckan har varit stressig och splittrad känns det som. Personligen kan jag ibland uppleva det svårt att vila i Gud när tempot blir för högt. Jag tenderar att bli forcerad och lättirriterad. Den känslan får mig att tänka på något som Peter Halldorf sa när han var i Oskarshamn för några veckor sedan. Han kommenterade fenomenet utbrändhet och sa att enligt hans mening så berodde inte utbrändhet på för mycket arbete, exemplifierat av hur folk förr i världen arbetade mycket mer än vad vi gör idag, men ändå inte blev utbrända. Problemet i dag menade han snarare var fragmentiseringen av tillvaron, det var svårt att skapa en helhet och detta trodde han kunde göra oss splittrade, stressade och skapa utbrändhet. Jag vet inte hur mycket evidens det finns i de åsikterna, men jag tror det ligger någonting i det.

Det var ingressen, nu ska jag se om jag kan knyta ihop det med en del funderingar som jag fick i ett mail av en god vän. Min goda vän uppfattar ofta religiösa personer som skenheliga och hycklande säger hon i sitt mail. Sedan jag fick mailet för ungefär en vecka sedan har jag av och till funderat på detta. Det är en uppfattning som jag ofta hört och stundtals till och med själv stämt in i. En utav aspekterna är vad man menar med skenhelig. Jag tänker mig att det är att man vill ge sken av att vara helig, det vill säga det implicerar någon form av medvetet bedrägeri. För att kunna tycka något om påståendet så måste jag referera til mig själv eftersom jag inte anser att jag kan eller bör svara för den "allmänna kristenheten" eller något liknande. Hos mig själv och de jag känner tror jag inte att modellen med medvetet bedrägeri för att själv framstå i bättre dager genom att gömma sig bakom sin tro är så särskilt vanligt. Däremot vet jag att när det gäller mig själv så klarar jag inte alltid av att leva upp till den moraliska standard som jag tycker att jag borde, eller som jag ibland anser att min tro kräver. Ändå dristar jag att kalla mig kristen. Detta kan möjligen uppfattas som hycklande och skenheligt. Men som jag ser det är livet med Gud en process där jag utvecklas, faller, omvänder mig, tar del av Guds nåd, börjar om och försökerpå nytt osv. Gradvis erövrar jag nya "andliga områden". Ofta faller jag när jag inte orkar eller tycker mig hinna handla som jag borde. Den dag då jag är hel kommer även mitt agerande under sämsta tänkbara yttre förhållanden att överensstämma med min kristna bekännelse. Dit har jag fortfarande en lång väg att vandra. Ibland tror jag också att den tänkta skenheligheten finns i betraktarens öga. Betraktaren som har sina egna föreställningar om hur en så kallat religiös person borde uppträda, uttala sig och leva. Betraktarens ribba kan kanske ibland ligga på en annan nivå än vad den betraktades ribba gör. Speciellt om det gäller offentliga religiösa personer med någon form av ämbetsansvar tror jag att betraktaren kan lägga ribban högt. Kanske med rätta, men frågan är om diskrepansen kan sorteras in under epiteten skenhelighet eller hyckleri? Sannolikt finns det av den varan också, men jag tror det ibland kan vara lurigt att vara för snabb i sitt omdöme.

I mailet finns också en tanke om att religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi. Min målsättning är att återkommma till den tanken under veckan som kommer.

Jag fick ett mail av en god vän för några dagar sedan. Hon hade börjat följa min blogg och hade en del funderingar.

Bland annat undrade hon vad som menades med att komma i funktion - om det kanske var som en känsla av lycka eller harmoni. Eller om det var en avancerad mognadsprocess som krävde långvariga studier.

Uppenbarligen är jag lite "frikyrkoskadad" i mitt språkbruk. Att komma i funktion betyder för mig att på ett så fullständigt sätt som möjligt kunna leva ut min tro utifrån den mognad och de omständigheter jag just nu har. För mig personligen har det också varit sammankopplat med någon form av konkret tjänstgöring i min församling. Själv har jag bland annat varit vaktmästare, cafépersonal, barnledare, varit med och hållt i cellgrupper för nyfrälsta och män. Jag upplever inte något som helst intellektuellt krav i den processen per se, utan det handlar om villigheten att tjäna med det jag har.

Min vän protesterade också lite indignerat: "Jag vägrar se religionen som förbehållen människor som anser sig mer belästa och goda och därmed 'mer religiösa' än andra"

Om jag lyckats förmedla intrycket att det är så jag tänker, då är jag hemskt ledsen. Det har på inget sätt varit min mening. Min egen andliga mognadsprocess, om jag nu ska använda den beteckningen, innehåller förvisso även en del som är intellektuell till sin natur. Hjärta och intellekt tillsammans för att få en helhet i min Gudsrelation. Men det är mycket viktigt att betona att detta inte är något som jag ser som ett recept för andlig mognad. Jag skulle heller inte vilja jämföra hur beläst, god eller religiös jag är, med hur andra har det. Var och en har enligt min mening sin personliga väg att gå.

För mig personligen är det också viktigt att skilja på religiositet och tro. Gud är inte religiös. Personligen kan jag till en del vara religiös, eftersom religionen till viss del förser mig med former och ritualer för umgänge med Gud. Men min tro är i första hand relation med Gud och ju mer jag umgås med Gud desto mer förvandlas jag och blir lik honom. I den processen finns ingen jämförelse mellan människor, ej heller några intellektuella krav, utan bara Guds kärleksfulla förvandlande kraft i mitt och andras liv.

Som vanligt har jag tänkt under morgonpromenaden med hunden. Som ni som orkat följa mitt spekulerande här har kunnat se så har mycket handlat om kallelse eller att komma i funktion. Igår fick jag mig en tankeställare av en andlig mentor och tillika god vän. Jag ältade på som vanligt om hur jag längtade efter att hitta ett sätt att tjäna Gud på heltid. Han frågade vad jag hade tänkt mig. Jag svarade att jag nog inte riktigt visste utan att jag bara var medveten om min längtan att tjäna, eller att åtminstone prova på heltidstjänst för att se om jag var skapt för det eller ej. Hans svar var ganska dräpande: "Min åsikt är att om du bara längtar till något annat utan att veta vad, då är det ett flyktbeteende!" Dräpande, men tänkvärt. Detta meningsutbyte funderade jag över i morse. För visst låg det något i formuleringen av att det var en flykttanke i min längtan, men det kändes definitivt inte som hela sanningen.

Jag tror att det för min del handlar om att leta efter andliga förebilder och att ungefär som jag tänker mig idén med lärjungaskap: Att för att uppnå en egenskap eller livstil som någon annan har, så är bästa sättet att göra som den personen gör. De andliga förebilder som sticker ut och är tydliga för mig är just personer som vigt hela sitt liv till tjänst för Herren. Mina riktiga idoler (även om jag egentligen inte känner dem tillräckligt väl för att veta om de har det jag tror att jag vill ha) är ökenfäderna eller munkar i vissa munkordnar. Men överhuvudtaget de som funnit styrkan att och friden i att tjäna på heltid - tycks mig ha ett andligt allvar som jag längtar efter. Min längtansprocess kräver således att jag närmar mig mina förebilder, ungefär på samma sätt som ett barn härmar sin idol, med förhoppningen att härmprocessen ska ge mig någon sorts andlig insikt och visdom.

Egentligen vet jag ju att det på ett sätt (egentligen alla sätt) räcker att närma mig Gud. Att söka honom med hela mitt väsen eller om jag som människa behöver något mer konkret mänskligt - titta på Jesus. Men där jag befinner mig just nu behöver jag något som känns lite närmare än så, detta med förhoppningen att Gud alena en dag skall vara nog för mig.

Mänskligt sett behöver min längtan idag en tydlig inriktning, med ett drag av experiment- och upptäckarlusta. Jag tror inte att detta är en flykt ifrån - utan snarare en flykt till - en tillflykt.

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hatet härskar - låt mig sprida kärlek!
Förlåtelse där orätt har begåtts,
och enighet där splittring råder.
Där villfarelse finns - låt mig få bringa sanning.
Tro där tvivlet härskar
och förtröstan där förtvivlan råder.
Låt mig bringa ljus i mörkret
och glädje i bedrövelsen.
Min Gud och Mästare
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

När jag var ute och gick med hunden i morse tyckte jag att jag hade en tankegång som det faktiskt skulle vara lönt att skriva om här och nu. Under loppet av min "hektiska" dag har större delen av min välformulerade (tyckte jag själv i morse) tankekedja suddats ut ur mitt medvetande. Min förhoppning är att kunna återuppväcka den genom att börja skriva. Utgångspunkten var att vardagslivets stress och utmaningar i varje fall för mig har en tendens att radera ganska mycket av min "kristuslikhet". Tankarna löpte vidare till andens frukter som Paulus beskriver dem i Gal 5:22-23:

Men när den helige Ande får behärska våra liv, skapar han ett helt annat slag av frukt i oss:

• kärlek
• glädje
• frid
• tålamod
• vänlighet
• godhet
• trofasthet
• ödmjukhet
• självbehärskning

Det handlar alltså om att vara behärskad av den helige Ande i alla aspekter av livet. Många av frukterna tycks det mig handlar om att "hålla en låg profil", exempelvis: tålamod, ödmjukhet och  självbehärskning. Kärlek, vänlighet och glädje säger mig något om hur jag ska förhålla mig till mina medmänniskor i vardagen. Trofasthet och godhet att hålla fast vid det som är centralt i mitt liv nämligen Gud. En av utgångspunkterna i mina tankar handlade om att vänta på att komma i funktion i sin kallelse. Både i mitt eget liv och i livet hos människor i min närhet är detta tema aktuellt. Man bara längtar efter att få komma igång och hur kul är det då att gå omkring och harva i trofasthet i sin vardag? Det var med den utgångspunkten som det blev mycket tydligt för mig dels hur mycket jag kan utvecklas genom att tackla vardagssituationer på ett bättre sätt och dels hur mycket tjänstgöring för Gud det ryms i detta "enkla" vardagsuppdrag. Betänk något som i alla fall inte jag har brukat fundera så hemskt mycket över, nämligen motsatsen till Andens frukter som Paulus beskriver det i Gal 5:19-21:

Resultatet av våra egna onda begär är tydligt och klart:

• omoral
• orena tankar
• utsvävningar
• avgudadyrkan
• ockultism
• hat
• fiendskap
• avundsjuka¨
• vrede
• egoism
• habegär
• oenighet
• intriger
• villoläror
• maktkamp

etc....

Här finns alltså mycket goda möjligheter att dana sin karaktär i vardagen och konstigt nog känns det ganska trösterikt. Med den utgångspunkten kan alla situationer i mitt liv faktiskt (an-)vändas till att komma närmare Gud. På så sätt finns ingen risk att jag förslösar min tid i väntan på att komma i funktion. Som kristen är jag alltid i funktion!

Jag svslutar med de strofer ur en lovsång som samtidigt är min dagliga bön:

Rena mig med elden från din Ande

Rena mig och gör mig mer lik Dig

Låt mig dö från allt som är mitt eget

Använd mig Gud som du vill

Att vänta på att såväl finna sin kallelse som på att komma i funktion är en tålamodskrävande (icke-)aktivitet. Åtminstone om man som jag, inte blivit utrustad med så mycket tålamod. Jag hittade en liten fotnot som talade till mig, fotnoten var till Gal 2:1 i Handbok för livet. Själva versen lyder:

"Först fjorton år senare kom jag tillbaka till Jerusalem, denna gång tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss."

Nu fotnoten:

"Efter omvändelsen tillbringade Paulus många år i förberedelse för den uppgift Gud kallat honom till. Han hade använt mycket tid ensam med Gud (1:16-17) men också rådgjort med andra kristna. Ofta vill nyomvända i sin iver börja arbeta för Gud på heltid utan gedigen bibelkunskap och andra nödvändiga förberedelser. Vi behöver inte vänta med att vittna för vänner och bekanta, men innan vi ger oss in i särskild tjänst för Gud behöver vi förberedelse. Medan vi väntar på att Gud anvisar oss tiden för vårt framträdande ska vi fortsätta att lyssna, lära mogna och växa till."

Här pratar vi alltså om Paulus, han om någon hade väl en gedigen bibelkunskap och mycket religiös erfarenhet? Nå det finns till och med tyngre argument, William Barclay som jag ofta och gärna citerar har en utläggning kring Jesu förberedelsetid utifrån Evangeliet enligt Matteus:

"The second chapter of the gospel closes with Jesus as a little child; the third chapter of the gospel opens with Jesus as a man of thirty (cp. Luke 3:23). That is to say, between the two chapters there are thirty silent years. Why should it have been so? What was happening in those silent years? Jesus came into the world to be the Saviour of the world, and for thirty years he never moved beyond the bounds of Palestine, except to the Passover at Jerusalem. He died when he was thirty-three, and of these thirty-three years thirty were spent without record in Nazareth. To put it in another way, ten-elevenths of Jeus' life were spent in Nazareth. What was happening then?

(i) Jesus was growing up to boyhood, and then to manhood, in a good home; and there can be no greater start to life than that. J.S. Blackie, the famous Edinburgh professor, once said in public, "I desire to thank God for the good stock-in-trade, so to speak, which I inherited from my parents for the business of life." George Herbert once said, "A good mother is worth a hundred schoolmasters." So for Jesus the years passed, silently but mouldingly, in the circle of a good home.

(ii) Jesus was fullfilling the duties of an eldest son. It seems most likely that Joseph died before the family had grown up. Maybe he was already much older than Mary when they married. In the story of the Wedding Feast at Cana of Galillee there is no mention of Joseph, although Mary is there, and it is natural to suppose that Joseph had died.

So Jesus became the village craftsman of Nazareth to support his mother and his younger brothers and sisters. A world was calling him, and yet he first fullfilled his duty to his mother and to his own folks and to his own home. When his mother died, Sir James Barrie could write, "I can look back, and I cannot see the smallest thing undone." There lies happiness. It is on those who faithfully and ungrudgingly accept the simple duties that the world is built."...

...(iii) Jesu was learning what it was like to be a working man. He was learning what it was to have to earn a living, to save to buy food and clothes, and maybe sometimes a little pleasure; to meet the dissatisfied and the critical customer, and the customer who would not pay his debts. If Jesus was to help men, he must first know what men's lives were like. He did not come into a protected cushioned life; he came into the life that any man must live. He had to do that, if he was ever to understand the life of ordinary people."

Människor med så mycket "bättre förutsättningar" än vad jag har, behövde åratal av förberedelse för att gå i tjänst. Den störste av dem alla - själv Gud - var i aktiv tjänst i endast tre år! Exemplen på lång föreberedelsetid är mer regel än undantag i Bibeln. Jag känner en stor ödmjukhet inför detta fakum, men märk väl jag tar det inte som förevändning för att vänta utan att göra någonting. I min förberedelsetid ligger att tjäna trofast i det sammanhang där Gud dagligen och stundligen placerar mig.

Jag är en sådan där person som har en tendens att gå in väldigt helhjärtat för saker och ting, men samtidigt har jag av hävd haft ganska kort bränntid. Att ha en sådan personlighet skapar ganska mycket problem och det gör ofta rejält ont i själen när jag så att säga befinner mig i skarvarna. Ett av de stora problemen har för mig varit att jag som uttrycket är "kastat ut barnet med badvattnet" när jag gjort mina byten. Jag har gått in så intensivt för att lära mig det nya fullt ut att det dels inte funnits utrymme att behålla något gammalt och dels har jag alltid satt en ära i att vara förbehållslös då jag försökt lära något nytt. Då menar jag inte vilka nya saker som helst utan då det har varit saker som jag tyckt varit av livsavgörande betydelse. Vad jag har betraktat som livsavgörande har varierat ganska rejält genom åren, men jag kan räkna upp några typexempel:

• Mitt sökande i och praktiserande av new-age baserad andlighet, såsom healing, chackramediation, kristaller, transmedialitet etc.
• Min period i missbruk, det är många år sedan nu och jag kan väl känna en viss tveksamhet att nämna det i det här forumet, men missbruket ledde mig till något som är centralt i min livsåskådning än idag; nämligen 12-stegsprogrammet och det är 12-stegsprogrammet och dess livsstil som varit en av mina "stora perioder" som ska integreras.
• Min akademiska utbildning då jag fick lära mig begrepp som: evidensbaserad, kontextbunden, social kontruktivism och hermeneutik för att bara nämna en del av det som idag behöver integreras.
• Karriärfanatismen när allt handlade om karriär, pengar, makt och socialt anseende
• Familjefadersrollen - betänk att jag gick från relativt nyfrälst och nynykter ungkarl in i ett förhållande som förutom kvinnan i mitt liv även inkluderade två barn sex och åtta år gamla
• Träningsnarkomanen som företrädesvis höll på med kroppsbyggnad sisådär 15-20 timmar/vecka plus läste allt jag kunde komma över i ämnet. Som en anekdot kan nämnas att jag varvade det här med långdistanslöpning av alla saker. Inte logiskt och smart men sant. Mycket handlade om att bemästra kroppen.
• Min kristna tro där ribban var helöverlåten - inget annat var acceptabelt.

Ovanstående lista är inte gjord  i kronologisk följd, ej heller följer den någon form av rangordning utifrån hur betydelsefull en viss period varit i mitt liv. Snarast är den avsedd att spegla den förvirring jag understundom kan uppleva i min person, då de här olika livsspåren sällan har fått möjlighet att befrukta varandra, åtminstone inte i någon större utsträckning. Det är precis som om vart och ett av spåren haft sina egna regler att följa.

Där jag är i min process just nu så upplever jag hur Gud hjälper mig att se samband och att kunna knyta ihop de här spåren till en hel bild som faktiskt är möjlig att använda som livserfarenhet.

De senaste dagarnas stora aha-upplevelse har gällt prallelliteten mellan 12-stegsprogrammet och frälsningen respektive lärjungaskapet. !2-stegsprogrammet är ursprungligen "uppfunnit" av Anonyma Alkoholister och i sin amerikanska grundversion är 12-stegsprogrammet djupt rotat i den kristna tron. I Sverige idag existerar det i en mycket sekulariserad version. Men för att göra det väldigt kortfattat och förenklat kan man säga att de första tre stegen handlar om att inse sin maktlöshet och som en följd av denna maktlöshet se sitt behov av Gud och att våga hoppas att Gud (när jag skriver Gud innefattar jag hela treenigheten) kan hjälpa mig att få kontroll över mitt liv genom att jag lämnar över mitt liv och min vilja till honom. Låter det bekant? Det här är precis vad det innebär att bli frälst och låta döpa sig, men beskrivet i ett språkbruk som såväl missbrukare som vanligt folk kan ta till sig. Framförallt blir det inte hotfullt eftersom det vänder sig till personer som är så mycket svagare än den ordinära betraktaren.

När man så överlämnat liv och vilja till Herren är det dags att göra en personlig inventering av de synder man begått (i 12-stegsprogrammet kallar man det karaktärsdefekter), första gången gör man det ur ett livsperspektiv, därefter "bekänner" man sina synder för en person som man har förtroende för och lite längre fram jobbar man för att gottgöra allt som är möjligt att gottgöra från man till man. De personer som man av olika skäl inte kan gottgöra (de kan till exempel ha avlidit) får man gottgöra genom att tjäna i 12-stegsprogrammet. Slutligen har 12-stegsprogrammet sin egen missionsbefallning, med motiveringen: "Enda sättet att behålla det jag har fått är att ge det vidare till andra".

Mer om detta framöver, men min blogg hade inte varit sig själv utan ett citat. Idag ur William Barcleys "The Daily Study Bible":

Detta handlar om behovet av att inte bara ha det rätt ställt med Herren utan att också ha det rätt ställt med våra medmänniskor:

"Jesus is quite clear about this basic fact - we cannot be right with God until we are right with men; we cannot hope for forgiveness until we have confessed our sin, not only to God, but also to men, and until we have done our best to remove the practical consequences of it. We sometimes wonder why there is a barrier between us and God; we sometimes wonder why our prayers seem unavailing. The reason may well be that we ourselves have erected that barrier, through being at variance with our fellow-men, or because we have wronged someone and have done nothing to put things right."

Jag har funderat en hel del över hur jag betraktade kristendomen - nu menar jag inte religionen kristendom i någon teknisk bemärkelse utan snarare själva livsstilskonceptet "att vara en kristen" eller "att vara härligt frälst" eller "att vara helöverlåten" eller vilken nivå jag nu kunde tänkas jämföra mig med - när jag levde längre från Gud. Jag nådde aldrig nivån då jag avsade mig min tro, men i ärlighetens namn var det bra nära ibland. Under den här perioden bad jag periodvis till Gud om att jag skulle få uppleva Hans närvaro i mitt liv igen, men det kändes som att be i en mycket liten från Gud totalt isolerad ostkupa, där bönerna bara studsade tomma tillbaka. Min upplevelse var då att det här med ett kristet liv, det var nog inte något för mig trots allt. Värderingar som tidigare tyckts mig självklara kändes nu närmast fånigt självgoda och hycklande, för att inte säga totalt världsfrånvända i all sin präktighet. Det högsta mål jag kände att jag kunde sätta för mig själv i dessa stunder var en önskan om att vara en rimligt god samhällsmedborgare och familjefader.

När jag så åter fått mitt möte med Gud är det som om många av de tvivel och ifrågasättanden av värderingar och beteenden som tycktes mig tämligen självklara när jag inte kände gemenskapen med Gud, återigen tycktes självklara - eller åtminstone begripliga och möjliga att både känna i mitt hjärta och logiskt införliva i mitt intellekt.

För närvarande läser jag, bland mycket annat, The Daily Study Bible av William Barclay. En bibelkommentar till nya testamentet som jag gått låna av en av mina andliga mentorer. Den här bibelkommentaren är tämligen omfattande och den lilla del som jag just nu håller på med är cirka 400 sidor i pocketformat, som kommenterar de första tio kapitlen i Matteusevangeliet. Här känner jag finns mycket inspiration och kunskap att hämta.

För att åtminstone göra någon anknytning till titeln på dagens inlägg så är det så att jag under tiden långt borta från Gud kunde uppfatta den kristna "godheten" som något egenrättfärdigt och frånstötande och jag tror att "godheten" kan bli sådan då syftet med den är att den ska vara något att visa upp och vägen till den är att följa regler för någon form av högre moralisk standard. Den typen av "godhet" som får dig som betraktare att känna dig smutsig och syndig. Även detta kan ha sin plats i den kristnes roll som världens salt och ljus, men mer om den aspekten en annan gång. Men nu citat från "The Daily Study Bible":

"There are people who are allways storm-centres of trouble and bitterness and strife. Wherever they are they are either involved in quarrels themselves or the cause of quarrels between others. They are troublemakers. There are people like that in almost every society and every Church, and such paople are doing the devil's own work. On the other hand - thank God - there are people in whose presence bitterness cannot live, people who bridge the gulfs, and heal the breaches, and sweeten the bitternesses. Such people are doing a godlike work, for it is the great purpose of God to bring peace between men and himself, and between man and man. The man who divides men is doing the devil's work; the man who unites is doing God's work."

"The good deeds of the Christian must be not only good; they must be also attractive. There must be a certain winsomeness in Christian goodness. The tragedy of so much so-called goodness is that in it there is an element of hardness and coldness and austerity. There is a goodness which attracts and a goodness which repels. There is a charm in true Christian goodness which makes it a lovely thing."