Häromdagen fick jag i min hand Pilgrims senaste temanummer med namnet Mörker. Detta slog så klart an en sträng hos mig – Mörker är ett tema som ligger mig nära, jag har kommit in i den fasen och vandrat ganska långa sträckor i det tillståndet, men ännu ej till fullo kunnat skörda frukterna av det. Den stora skillnaden är främst att jag idag kan uppleva att det finns frukter att skörda och denna insikt ger mig ett nytt hopp. Jag ska nu med hjälp av en del citat försöka förklara vad jag menar med mörkervandringen.

Jag tar avstamp i Owe Wikströms artikel: Frånvaron som närvaro.

“Allt sedan fornkyrkan har själasörjare observerat att den människa som försöker leva i Kristi efterföljd genomgår ett antal observerbara “steg” eller stadier. En av dessa har kallats mörker, öken eller torka (de olika samfunden har olika språkbruk). Det är en känsla av intensiv gudslängtan som är parad med stor tomhet och känslotorka. Ur människans perspektiv kan den ses som en plågsam frånvaro. Många själasörjare tolkar just denna skenbara tomhet som en paradox, den närvarande frånvaron eller den frånvarande närvaron. Tomheten ses som en kallelse – en aktiv handling av en levande Gud. Hur tänker man? Jo, det finns en tomhet som är fylld av närvaro, en tystnad som är fylld av ljud, ett mörker som är brädfyllt av ett paradoxalt sken. Varje människa som vill förverkliga och inte bara tala om Kristi efterföljelse och som lever i bön, förs av vår Herre – varsamt eller abrupt, förr eller senare – in i ett mörker. I detta dunkel anar man att – men kanske inte så mycket vem Gud är. Där duger inte de vanliga sinnena för att stärka tron. Tvärtom kan de vara till hinder. Man kan grunda sin tro på sin intellektuella förmåga, sin moraliska resning, sina osjälviska gärningar eller på sina känslors röst. Vem känner av denna andliga törst, denna inre torka? Jo, den som inte bara läser om ökenfäder eller har ett “andligt intresse” (något som den klassiska mystiken ständigt varnar för) utan istället beder och ger sig hän åt den Kristus som lever i denna värld och i en mänsklig kyrka. Det gör de som inte bara diskuterar ekumenik, postmodern religion, kristen etik eller teologins kunskapsmål utan i stället vill realisera en påtaglig kristen livsstil genom bön, efterföljelse och överlåtelse.”

Detta förklarar på något sätt för mig varför jag alltid tycks hamna i detta mörkertillstånd då jag söker Guds närvaro som mest intensivt, när jag känner att jag verkligen vill något med mitt trosliv, när jag söker äktheten i min bekännelse. Upplevelsen av tomhet och mörker har varit mycket frustrerande för mig och jag har ofta tagit det som ett tecken på att “jag är på fel väg” och så har jag blivit missmodig. Ofta har jag tänkt att “Nu blev jag för lagisk” eller något i den stilen och att Gud tar bort den “goa” känslan bara för att jag inte ska bli alltför högmodig.

Nu ska jag snart iväg på simskola med barnen så jag hinner inte utveckla denna tanke mer just nu – men det kommer mer – detta var bara vinjetten till något som förhoppningsvis kan bli ett nytt förhållningssätt för mig.