Nu har det nästan hunnit gå en vecka till sedan senast jag uppdaterade bloggen. Bloggandet och att vara heltidsarbetande "småbarnsförälder" är en kombination som obönhörligen resulterar i att det går lång tid mellan inläggen. Men nu har jag en stund över innan David ska på barnkalas på lasergame.

Fördelen med att det hinner gå lite tid mellan inläggen är att jag hinner fundera lite på det jag har tänkt att skriva om. I mitt förra inlägg lovade jag att bemöta tanken att:

"religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi."

Det korta svaret är att: Ibland kan det nog vara på det viset, men jag tror inte att en tro på Gud förutsätter en svag inre struktur.

Men om vi börjar med att tänka oss fallet med personen med svag inre struktur. En person med svag inre struktur kan ju sägas vara jagsvag, eller ha en dåligt utvecklad identitet och självkänsla. När man är jagsvag kan det därför vara lockande att söka sig till auktoritära sammanhang, där man kan få en "tydlig instruktionsbok" för hur man ska vara. Det är detta jag tror att min goda vän syftar till. I mitt eget liv så var det jagsvaghet som fick mig att söka Gud. Min personliga upplevelse var att jag inte hade den livskvalitet jag önskade. Jag prövade en hel del olika varianter för att lösa mitt dillemma (se Integrering) och slutligen kunde jag landa i Gud. Men det är egentligen nu som det intressanta sker. I min relation till Gud har min jagstyrka växt till sig, paradoxen är att ju mer av mig själv som jag ger upp till Gud desto mer får jag tillgång till mitt sanna själv. Jag får insikt i min identitet eftersom vi enligt min tro är skapade till Guds avbild och min på Bibeln baserade erfarenhet är att vi blir allt mer lika Gud ju mer vi söker (umgås med) Honom, därför är det tron som gör mig jagstark. Det är precis den processen som många terapiformer till exempel syftar till, i de sammanhangen handlar det mycket om att bli herre över sina egna val - något som jag också spekulerat kring tidigare "Fri vilja?".

Sedan tror jag också att det finns jagstarka människor som gör en "gudsupplevelse" och blir frälsta. Jag tror att detta egentligen enligt min väns sätt att tänka är ett bättre scenario. Eftersom man antagligen inte är lika mottaglig för indoktrinering eller "hjärntvätt då man redan från böran har en god jagstyrka. Men jag är också överygad om att relationen till Gud kräver att du är beredd att ge upp dig själv - det vill säga ställa det som gör dig jagstark - helt och fullt till Guds förfogande för att din tro och din identitet i Gud ska kunna växa.

Således är min övertygelse att relationen till Gud, det min vän kallar att vara religiös, kräver en villighet att ge upp sig själv. Min övertygelse är också att detta är en överlevnadsstrategi - en strategi som gynnar överlevnad på lång sikt (tänk - evig). Man kan också närma sig Gud från bägge hållen och hurivida man ser detta som något gott eller inte beror helt på den utgångspunkt man som betraktare har. I mitt liv är tron på Gud en förutsättning för en stark identitet och självkänsla, ja mer än det, min relation till Gud är min identitet. Detta vet jag låter "hjärntvättat" för någon som inte tror och enda sättet att egentligen ta reda på hur det förhåller sig i mitt fall, är att dela någon del av mitt liv med mig och bilda sig en egen uppfattning om hur lurad eller eventuellt motsatsen jag är.

Den här veckan har varit stressig och splittrad känns det som. Personligen kan jag ibland uppleva det svårt att vila i Gud när tempot blir för högt. Jag tenderar att bli forcerad och lättirriterad. Den känslan får mig att tänka på något som Peter Halldorf sa när han var i Oskarshamn för några veckor sedan. Han kommenterade fenomenet utbrändhet och sa att enligt hans mening så berodde inte utbrändhet på för mycket arbete, exemplifierat av hur folk förr i världen arbetade mycket mer än vad vi gör idag, men ändå inte blev utbrända. Problemet i dag menade han snarare var fragmentiseringen av tillvaron, det var svårt att skapa en helhet och detta trodde han kunde göra oss splittrade, stressade och skapa utbrändhet. Jag vet inte hur mycket evidens det finns i de åsikterna, men jag tror det ligger någonting i det.

Det var ingressen, nu ska jag se om jag kan knyta ihop det med en del funderingar som jag fick i ett mail av en god vän. Min goda vän uppfattar ofta religiösa personer som skenheliga och hycklande säger hon i sitt mail. Sedan jag fick mailet för ungefär en vecka sedan har jag av och till funderat på detta. Det är en uppfattning som jag ofta hört och stundtals till och med själv stämt in i. En utav aspekterna är vad man menar med skenhelig. Jag tänker mig att det är att man vill ge sken av att vara helig, det vill säga det implicerar någon form av medvetet bedrägeri. För att kunna tycka något om påståendet så måste jag referera til mig själv eftersom jag inte anser att jag kan eller bör svara för den "allmänna kristenheten" eller något liknande. Hos mig själv och de jag känner tror jag inte att modellen med medvetet bedrägeri för att själv framstå i bättre dager genom att gömma sig bakom sin tro är så särskilt vanligt. Däremot vet jag att när det gäller mig själv så klarar jag inte alltid av att leva upp till den moraliska standard som jag tycker att jag borde, eller som jag ibland anser att min tro kräver. Ändå dristar jag att kalla mig kristen. Detta kan möjligen uppfattas som hycklande och skenheligt. Men som jag ser det är livet med Gud en process där jag utvecklas, faller, omvänder mig, tar del av Guds nåd, börjar om och försökerpå nytt osv. Gradvis erövrar jag nya "andliga områden". Ofta faller jag när jag inte orkar eller tycker mig hinna handla som jag borde. Den dag då jag är hel kommer även mitt agerande under sämsta tänkbara yttre förhållanden att överensstämma med min kristna bekännelse. Dit har jag fortfarande en lång väg att vandra. Ibland tror jag också att den tänkta skenheligheten finns i betraktarens öga. Betraktaren som har sina egna föreställningar om hur en så kallat religiös person borde uppträda, uttala sig och leva. Betraktarens ribba kan kanske ibland ligga på en annan nivå än vad den betraktades ribba gör. Speciellt om det gäller offentliga religiösa personer med någon form av ämbetsansvar tror jag att betraktaren kan lägga ribban högt. Kanske med rätta, men frågan är om diskrepansen kan sorteras in under epiteten skenhelighet eller hyckleri? Sannolikt finns det av den varan också, men jag tror det ibland kan vara lurigt att vara för snabb i sitt omdöme.

I mailet finns också en tanke om att religionen är något som personer med svag inre struktur tar till för att skapa en inre ordning och att religionen i det fallet snarast är att betrakta som en ren överlevnadsstrategi. Min målsättning är att återkommma till den tanken under veckan som kommer.