Så har då nyårslägret dragit igång i Oskarshamn, cirka 300 anmälda ungdomar på plats i Oscarsgymnasiet. Min ambition är att vara med i själavårdsverksamheten, men jag får se hur mycket deltagande som är möjligt. Jag dras för närvarande med en extremt seg förkylning med huvudvärk och lätt feber - inget invalidiserande alltså - men definitivt nedsättande för orken. I vilket fall som helst skall jag sätta upp mig på ett antal tider på schemat. Jag får helt enkelt räkna med att Gud förser med nödvändig kraft och att jag kan få det att funka med barnvakt.

 

När jag är förkyld, då är det ganska synd om mig (tycker jag själv i alla fall) och jag upplever också att det är svårt att vara kristuslik i mitt beteende här hemma. Jag kan då uppleva att det är svårt att vara "pedagogisk" till exempel när barnen bråkar, eller om jag har en annan åsikt än hustrun, eller något behöver fixas härhemma etc. I idealläget ser jag bara till att få saker ur händerna och lägger inte ner så mycket energi på att bli irriterad eller störd. Ofta handlar den negativa känslan om att jag inte kan göra det jag vill just precis när jag vill det och känslan slår då över i att jag aldrig har tid att göra det jag vill eller att ta hand om mitt eget andliga liv. Sedan får jag dåligt samvete och tänker att om jag bara levde närmare Gud och därigenom kunde leva mer i andens frukter så skulle saker vara så mycket lättare. Min fantasi handlar då om att resa på retreat eller för den delen gå i kloster för att i lugn och ro kunna bygga upp min andliga kondition. Essensen är ensamtid med Gud, framförallt som jag levt så länge i andlig torka att jag upplever min själ som en uttorkad disktrassa som bara suger i sig andligt regn. Tid med Gud är väl aldrig fel, men ett av mina uppdrag just nu är familjen och det gäller att hitta en vinnande kombination.

 

Mäster Eckehart har återigen något att säga mig:

 

 

Återigen ur Mäster Eckehart - Undervisande tal, denna gång ur presentationen skriven av Michel du Paillerets:

 

"Teologiskt var han (Mäster Eckehart) skolad i Albertus Magnus' och

Thomas av Aquinos läror och han hade själv undervisat

några år i Paris. Gemensamt för honom och för dessa stora

var att teologisk kunskap och religiös hängivenhet bör gå

hand i hand. Det har sagts att hos predikarbröderna - det

officiella namnet för dominikanerna - det förnuftsmässiga

är det andligas väktare. Och inte bara väktare utan direkta

inspirationskälla. Ingen behöver vara lärd för att vara en

mystiker, men i Eckeharts fall är det fullt riktigt att påstå

att han var mystiker därför att han var teolog. Han ville

ju penetrera djupet i Guds hemligheter."

 

Ett citat som ger genklang i mitt personliga sätt att lära känna Gud.

Intellekt och hjärta - tillsammans.

Det har visst gått ett tag sedan mitt förra besök och tillika inlägg här. Det brukar ju vara så med mig att jag är periodare avseende såväl ambitionsnivå som innehåll i mina blogginlägg. Just nu hade jag tänkt använda det här spacet till att reda ut min resa med (till, i, mot eller vilken preposition som nu kan tänkas vara adekvat) Gud. Då ni som känner mig är väl medvetna om att jag egentligen inte är någon kvällsmänniska så förstår ni också att kvällens inlägg blir mycket knapphändigt och även för tillfället utan förklaringar till hur min tidigare huvudsakligen hundträningsinriktade blogg numera har en mer Gudssökande inriktning - men lugn, det kommer!

 

Ett citat ur Mäster Eckehart - Undervisande tal:

 

Man skall bedja så kraftfullt, att man önskade att

alla människans lemmar och krafter, ögon såväl som

öron, mun, hjärta och alla sinnen var riktade enbart

härpå; och man skall ej upphöra därmed, förrän man

förnimmer att man står i begrepp att förena sig med

den man har i sinnet och till vilken man ber, det

är:Gud.

 

Får avsluta dagen